Fiskerikontrollreglerna 2026: vad de nya EU-kraven betyder för tillverkare och distributörer i Sverige

EU:s regler för kontroll av fiske och handel med fiskeriprodukter går nu in i en ny fas. Med den reviderade fiskerikontrollförordningen skärps kraven på hur fisk och seafood ska kunna följas genom hela kedjan — från fångst eller odling till import, bearbetning, distribution och försäljning. Målet är att göra kontrollen mer digital, mer enhetlig och mer effektiv, samtidigt som myndigheter och marknadsaktörer ska få bättre möjligheter att upptäcka fel, motverka olagligt fiske och säkerställa korrekt information till kunder och konsumenter. Europeiska kommissionen beskriver reformen som en övergång till ett helt digitaliserat kontrollsystem “from the net to the plate”.

För företag i Sverige som tillverkar, packar, märker, importerar eller distribuerar fisk och seafood innebär detta att spårbarhet inte längre kan behandlas som en separat kvalitetsfråga eller som enbart en fråga om märkning. Spårbarhet blir i stället en central del av hur företagen som är berörda dokumenterar produktflöden, hanterar partier, kommunicerar data till kunder och visar regelefterlevnad vid kontroll och revision. Samtidigt blir märkning, artikeldata och digital informationsöverföring viktigare än tidigare, eftersom rätt information måste finnas tillgänglig, hänga ihop mellan system och följa produkten när partier delas, slås ihop eller packas om.

Vad är den reviderade fiskerikontrollförordningen?

Den juridiska grunden till förändringen hittar vi i EU:s uppdaterade fiskerikontrollförordning. Genom förordning (EU) 2023/2842 moderniseras det tidigare regelverket från 2009 och EU tar ett rejält kliv in i den digitala eran. Kort sagt vill man gå från ett system där information ibland har levt sitt eget liv i pärmar, excelfiler och mejltrådar – till ett system där data faktiskt hänger ihop genom hela kedjan.

Vi förstår ambitionen: bättre digitalisering, bättre datakontroll och framför allt bättre spårbarhet. Samtidigt ska det bli svårare för illegalt, orapporterat och oreglerat fiske att smyga igenom systemet. Eller lite förenklat: varje fisk ska ha ett tydligare “CV” när den rör sig genom marknaden.

De flesta av de nya reglerna börjar gälla 10 januari 2026, vilket gör att många företag redan nu behöver se över hur deras spårbarhet och informationsflöden fungerar i praktiken. Men EU har också valt att införa vissa delar stegvis.

Till exempel börjar regler om fjärrövervakning och elektronisk spårning av mindre fiskefartyg gälla först 2028. Kraven på spårbarhet för beredda och konserverade fiskprodukter samt alger kommer ännu senare – 2029.

Det innebär att det framför allt är färska och frysta fiskeri- och vattenbruksprodukter som berörs först. För de produkterna är 2026 startskottet för det nya, mer digitala spårbarhetssystemet.

Med andra ord: om din produkt nyligen simmade i havet – då är det hög tid att se över hur informationen om den rör sig genom din verksamhet.

Varför gör EU detta?

Bakgrunden till reformen är egentligen ganska enkel: EU har under flera år upptäckt att spårbarheten för fisk och seafood inte alltid har varit… helt vattentät.

När kommissionen granskade hur det tidigare regelverket fungerade visade det sig att många medlemsländer arbetade med en blandning av digitala system, pappersdokument, Excelark och ibland även lite “vi vet ungefär var den här kom ifrån”. Resultatet blev informationskedjor där vissa delar fungerade bra – medan andra hade tydliga luckor.

För kontrollmyndigheter gjorde det arbetet betydligt svårare. För branschens aktörer kunde det skapa oklarheter kring vilken information som egentligen skulle följa produkten vidare. Och när systemen dessutom inte alltid pratade med varandra blev spårbarheten ibland mer av ett pussel än ett sammanhängande flöde.

EU lyfte därför särskilt fram behovet av bättre interoperabilitet mellan system – alltså att olika system faktiskt kan utbyta och förstå samma information – samt tydligare regler för hur spårbarhet ska fungera i praktiken.

Reformen handlar därför inte bara om mer kontroll, utan minst lika mycket om bättre struktur på informationen. Tanken är att data ska kunna delas snabbare, kvalitetssäkras bättre och följa produkten genom hela kedjan utan att försvinna någonstans på vägen.

För myndigheter är detta ett viktigt verktyg för att motverka illegalt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU) och upptäcka felaktig rapportering. För branschen innebär det samtidigt att korrekt och tillförlitlig information blir en allt viktigare resurs – inte bara för regeluppfyllelse, utan även för logistik, kvalitetsarbete och affärer.

Med andra ord: i framtidens fiskhandel räcker det inte att veta vad man säljer. Man behöver också veta var det kommer ifrån, hur det har hanterats – och kunna visa det.

Vad betyder “digital spårbarhet” i praktiken?

Kärnan i de nya reglerna är egentligen ganska rak: spårbarhetsinformationen ska finnas digitalt – och informationen ska kunna följa fisken från havet (eller odlingen) hela vägen fram till nästa aktör i kedjan.

Men här är en viktig detalj: digital spårbarhet handlar inte bara om att kunna plocka fram ett dokument om någon frågar.

Informationen ska kunna tas emot, lagras, kopplas till rätt parti och skickas vidare i ett format som nästa aktör faktiskt kan använda och kontrollera. Det räcker alltså inte att någonstans i organisationen ha ett dokument sparat med rätt uppgifter.

Ett klassiskt upplägg med papperspärmar, PDF:er i en mapp som heter “spårbarhet_ny_ny2_final2”, mejlade följesedlar eller bilder på etiketter i telefonen kommer därför inte riktigt att räcka till när kraven skärps.

Den här utvecklingen syns också i Sverige. I GS1:s vägledning kring fiskspårbarhet lyfts tydligt att den lagstadgade informationen i allt större utsträckning behöver kommuniceras digitalt via artikeldata och standardiserad information.

Vilka produkter och företag påverkas?

För färska och frysta produkter omfattar reformen fiskeri- och vattenbruksprodukter genom hela leveranskedjan – inklusive import. EU är tydliga med att reglerna inte stannar vid båten eller fiskodlingen, utan följer produkten hela vägen genom systemet.

Det betyder att påverkan inte bara gäller fiskare, odlare eller importörer. Kraven fortsätter nedströms genom hela branschen – till bearbetare, tillverkare, distributörer, grossister, detaljhandel och foodservice. Kort sagt: om din verksamhet hanterar fisk eller seafood i någon form finns det en god chans att de nya reglerna berör dig.

För svenska företag blir detta särskilt relevant för verksamheter som exempelvis:

• importerar fisk eller seafood från länder utanför EU
• tar emot råvara och producerar vidare i Sverige
• packar om, etiketterar eller märker om produkter
• slår ihop eller delar upp partier i lager och distribution
• säljer vidare till dagligvaruhandel, grossister, Cash & Carry eller HoReCa
• levererar artikeldata till kunder, kedjor eller e-handelsplattformar

Med andra ord: även företag som inte själva fiskar eller importerar påverkas. Om produkten passerar genom din verksamhet förväntas du kunna bevara informationen, koppla den till rätt parti och föra den vidare till nästa aktör i kedjan.

Import till EU: CATCH blir obligatoriskt

En särskilt viktig del av reformen gäller import av fisk och seafood från länder utanför EU. Här införs ett nytt digitalt arbetssätt som kommer att påverka många företag i branschen.

Från och med 10 januari 2026 måste EU-importörer använda IT-systemet CATCH för att lämna in fångstcertifikat och relaterade dokument till myndigheterna.

EU-kommissionen beskriver CATCH som ett papperslöst arbetsflöde där information, dokument och data kan delas direkt mellan handelspartner och kontrollmyndigheter. Syftet är att göra processen både snabbare och mer transparent, samtidigt som det blir svårare att fuska i importledet. Och kommissionen är tydlig på en punkt: från 2026 är användningen av CATCH obligatorisk för EU-importörer.

För svenska importörer och distributörer innebär detta att importflöden från tredje land behöver fungera i ett mer digitalt ekosystem. Fångstcertifikat ska fortfarande finnas – men de ska också hanteras digitalt och kopplas till rätt produkter och partier i systemen.

På svenska verksamt.se framgår redan idag att fisk och fiskeriprodukter som importeras från länder utanför EU ska åtföljas av fångstintyg. Skillnaden framöver är alltså inte om dokumentationen behövs, utan hur den hanteras.

Vad måste kunna följas i spårbarheten?

Kommissionens informationsmaterial om de nya reglerna visar att spårbarhetsinformationen för färska och frysta produkter behöver vara ganska detaljerad. Det handlar bland annat om lotidentitet, unik identitet för fiskeresan, artinformation, geografiskt fångst- eller produktionsområde, fiskeredskap, datum för fångst eller skörd samt kvantiteter.

För importerade produkter tillkommer dessutom uppgifter som fartygsidentifiering och nummer på fångstcertifikat.

Det räcker alltså inte att veta att produkten är “torskfilé” eller “lax”. Företag måste kunna koppla rätt information till rätt lot eller batch, och sedan se till att den informationen följer produkten genom hela verksamheten – och vidare till nästa aktör i kedjan.

Och det är här verkligheten ibland blir lite mer komplex än teorin. I praktiken händer det nämligen mycket med produkter på vägen genom en anläggning. Fisk kan styckas, packas om, delas upp i mindre partier, slås ihop med andra partier eller skickas vidare i nya förpackningsformat.

När det händer måste informationskedjan fortfarande hålla ihop.

Partier, split, merge och ompackning blir en nyckelfråga

En av de mest affärskritiska aspekterna i de nya reglerna är hur partier hanteras efter första försäljningen. En av de mest praktiska – och ibland lite kluriga – delarna i de nya reglerna handlar om vad som händer efter att fisken har landat och börjar röra sig genom leveranskedjan.

I verkligheten ser produktflöden sällan lika prydliga ut som i en manual. Partier delas upp, slås ihop, packas om, märks om och skickas vidare i olika format beroende på kund, orderstorlek eller logistiska behov. En pall kan bli flera lådor, flera leveranser kan bli ett nytt parti – och ibland händer allt detta under samma skift.

Och det är precis här de nya spårbarhetskraven blir extra viktiga.

EU:s vägledning till reglerna är tydlig: när partier blandas, delas eller packas om måste informationen om deras ursprung och sammansättning fortfarande kunna följas. Det betyder att företag behöver kunna visa vilka ursprungliga partier som ingår i ett nytt parti, samt vilka kvantiteter som har använts.

Med andra ord räcker det inte att veta att en låda innehåller “torskfilé”. Man behöver också kunna visa vilket eller vilka ursprungliga partier den faktiskt kommer från.

I praktiken innebär detta att spårbarheten måste hänga med även när produkten:

• delas upp i mindre partier
• slås samman med andra partier
• packas om till nya förpackningsstorlekar
• märks om för olika kunder
• skickas vidare i nya logistiska enheter

Det här är en ganska stor förändring för många verksamheter. Tidigare har spårbarheten ofta fungerat bra så länge produkten behållit sin ursprungliga förpackning eller sitt ursprungliga parti. Men i verkligheten förändras produkter ofta flera gånger på vägen genom kedjan.

Det är därför EU lägger så stor vikt vid att spårbarhetsinformationen följer produkten även när den förändras.

Eller uttryckt lite enklare: fisken kanske byter låda, etikett och destination längs vägen – men informationen om var den kommer ifrån ska fortfarande hänga med.

Och det är här märkning och spårbarhetssystem börjar spela en avgörande roll i praktiken.

Hur påverkas tillverkare i Sverige?

För svenska tillverkare, förädlare och packare innebär regeländringen framför allt en sak: spårbarhet kan inte längre vara något man försöker reda ut i efterhand. Den behöver vara en naturlig del av den dagliga produktionen.

Samtidigt börjar gränserna mellan olika typer av information suddas ut lite. Det som tidigare kanske fanns i ett dokument, i ett affärssystem eller på en etikett behöver nu ofta finnas på flera ställen samtidigt. Samma information kan behöva synas på etiketten, finnas i affärssystemet, delas via artikeldata till kunder och kunna plockas fram vid en myndighetskontroll.

Svenska GS1:s vägledning pekar också tydligt i den riktningen. Där beskrivs hur spårbarhetsinformationen för fisk i allt större utsträckning behöver kommuniceras digitalt via artikeldata – så att den kan delas mellan olika aktörer i kedjan.

För många företag betyder det att man behöver ta ett steg tillbaka och se över hur spårbarheten faktiskt fungerar i praktiken. Ofta handlar det om fyra viktiga områden:

Datamodell
Vilka spårbarhetsuppgifter behöver finnas – och på vilken nivå? Här gäller det att ha koll på vilka fält som behövs på artikel-, lot- och batchnivå, så att informationen inte börjar leva sitt eget liv i olika system.

Processer
När och hur fångas informationen upp? Spårbarhetsdata behöver registreras vid rätt tillfällen – till exempel vid inleverans, produktion, ompackning och utleverans.

Systemintegration
Fungerar systemen tillsammans? ERP, WMS, märkningslösningar och eventuella spårbarhetssystem behöver kunna prata med varandra – annars riskerar man snabbt att få flera olika “versioner av sanningen”.

Märkning
Hur kopplas den digitala informationen till den fysiska produkten? Etiketter, streckkoder och ibland även 2D-koder spelar en viktig roll i att knyta ihop rätt parti med rätt information.

Hur påverkas distributörer och grossister i Sverige?

För distributörer, grossister och lageraktörer blir den stora frågan egentligen ganska enkel: hur ser man till att informationen hänger med produkten genom logistiken?

I verkligheten rör sig fisk och seafood genom många händer på vägen. Ett företag kan ta emot leveranser från flera leverantörer, lagra produkterna, plocka order, packa om, märka om och sedan skicka vidare till butik, restaurang eller grossistkund. Under den resan måste informationen fortsätta följa produkten – utan att kopplingen mellan den fysiska varan och dess digitala lotinformation tappas bort någonstans mellan lagerhyllan och lastkajen.

Det innebär att distributionsledet inte längre bara kan vara en fråga om pallar in, pallar ut. I praktiken blir lager och grossister också ett slags informationsnav i leveranskedjan.

För företag som redan arbetar strukturerat med system och artikeldata är detta ofta en ganska naturlig utveckling. Men verksamheter som fortfarande förlitar sig på manuella rutiner kan få det lite svettigt när kraven ökar.

Allt fler kunder börjar nämligen efterfråga strukturerad, digital och auditerbar information – alltså data som faktiskt går att följa och kontrollera, inte bara läsa i ett dokument.

Det här märks särskilt i Sverige där många dagligvarukedjor, offentliga kök och professionella grossistflöden redan arbetar med relativt höga krav på artikeldata, märkning och standardisering. Med andra ord: ribban ligger redan ganska högt.

Var kommer märkning in i bilden?

Märkning är den synliga länken mellan den fysiska produkten och den digitala informationen. Det är alltså här den digitala spårbarheten möter verkligheten – i form av en etikett på en låda, en förpackning eller en pall.

Men en etikett i sig räcker inte.

Den behöver vara rätt utformad, innehålla rätt identitet och – framför allt – vara kopplad till rätt information i systemen bakom. Om den kopplingen saknas blir etiketten i bästa fall informativ, men inte särskilt användbar när någon faktiskt behöver följa produkten bakåt i kedjan.

För fiskprodukter finns dessutom sedan tidigare särskilda krav på vilken information som ska visas för konsumenten. I Sverige anger Livsmedelsverket till exempel att fångstområdet ska anges med sitt svenska namn så att det är begripligt för konsumenten. Myndigheten lyfter också information om art, fångstområde och spårbarhet som centrala delar i sin kontroll.

Det innebär att företag ofta behöver hantera två informationslager samtidigt:

• den kommersiella och lagstadgade märkningen som ska visas för kunden
• den mer detaljerade spårbarhetsinformationen som ligger i systemen bakom

Och det är här märkningen får en lite större roll än man kanske först tror.

För ett företag som arbetar med märkning eller spårbarhetslösningar är detta en viktig poäng att förklara: märkning handlar inte bara om etikettlayout, materialval och snygga utskrifter.

Det är också en operativ kontrollpunkt i verksamheten – där rätt data behöver kopplas till rätt artikel, rätt lot och rätt logistisk enhet innan produkten skickas vidare.

Kort sagt: etiketten är kanske liten till storleken, men den spelar en ganska stor roll i att få hela spårbarhetskedjan att fungera.

Varför är standarder så viktiga?

När EU rör sig mot mer digital spårbarhet räcker det inte att varje företag har “något slags system”. Informationen måste också kunna förstås och användas av nästa aktör i kedjan.

Det är lite som när olika människor försöker samarbeta i ett projekt – om alla använder olika språk, olika format och olika sätt att beskriva saker blir det snabbt rörigt. Samma sak gäller data.

Därför lyfter EU-kommissionen ofta fram behovet av kompatibla och interoperabla system – alltså system som kan prata med varandra och tolka information på samma sätt. Svenska GS1:s vägledning går i samma riktning och beskriver hur spårbarhetsinformation för fisk kan struktureras och delas via standardiserad artikeldata.

Standarder spelar därför en viktig roll på flera nivåer:

• Identifiering – för att kunna identifiera produkter, partier och logistiska enheter på ett enhetligt sätt
• Informationsdelning – för att strukturera och dela data mellan leverantörer, kunder och myndigheter
• Effektivitet – för att minska manuellt arbete och risken för missförstånd eller feltolkningar

Det är också därför många företag nu tittar närmare på lösningar som streckkoder, 2D-koder, standardiserad artikelinformation och integration mellan märkningsutrustning och affärssystem.

Kort sagt: när alla använder samma “språk” för data blir det betydligt enklare att låta informationen följa produkten genom hela leveranskedjan. Och det är precis det som de nya reglerna vill uppnå.

Vad betyder detta konkret för svenska företag?

Det är viktigt att se reformen ur två perspektiv. Dels handlar det om compliance – alltså att uppfylla nya lagkrav. Men lika mycket handlar det om hur företag faktiskt arbetar i sina dagliga processer.

För många svenska tillverkare och distributörer kommer förändringarna att märkas på flera olika områden.

För det första: mer information behöver samlas in och kopplas till varje lot eller parti.
För det andra: informationen måste kunna lagras och delas digitalt, inte bara finnas i dokument eller manuella register.
För det tredje: när produkter packas om, delas upp eller slås ihop måste dessa förändringar vara fullt spårbara.
För det fjärde: importflöden från länder utanför EU behöver fungera tillsammans med systemet CATCH och tillhörande dokumentation.
För det femte: etiketter och märkning måste vara kopplade till rätt batch- och lotinformation.
För det sjätte: leverantörer och kunder behöver kunna arbeta med samma eller kompatibla informationsstrukturer, så att data faktiskt går att dela och förstå.

För många företag innebär detta att man behöver investera i bättre systemstöd, integrationer, datakvalitet och tydligare processer.

Men det finns också tydliga fördelar. När informationen är strukturerad och följer produkten genom hela kedjan blir det enklare att:

• skapa större transparens gentemot kunder och partners
• upptäcka fel i tid
• hantera återkallelser snabbare
• minska manuellt arbete och risken för misstag

Vad bör företag göra nu?

FöFöretag som hanterar fisk och seafood i Sverige gör klokt i att redan nu ta en titt på hur informationskedjan faktiskt fungerar i praktiken.

En bra start är att ställa några enkla – men ganska avslöjande – frågor till den egna verksamheten. Det handlar nämligen inte bara om att kunna svara “ja, vi har etiketter”.

Frågorna är snarare:

• Kan vi identifiera varje relevant lot digitalt?
• Kan vi koppla rätt art, fångstområde, datum och leverantör till rätt parti?
• Kan vi behålla spårbarheten när produkter packas om eller delas upp?
• Kan vi skicka informationen vidare till nästa aktör i ett format som de faktiskt kan använda?
• Kan vi visa en tydlig och sammanhängande spårbarhetskedja vid en kontroll?

Om svaret på några av dessa frågor börjar med “det borde gå…” eller “det finns nog i något system…” kan det vara läge att titta lite närmare på hur processerna fungerar.

Det är också klokt att se över hur den nuvarande märkningslösningen hänger ihop med resten av systemen. I många verksamheter produceras etiketter fortfarande som ett ganska separat steg – ibland från ett eget system, ibland från ett Excelark, och ibland från något som någon en gång byggde “temporärt” för några år sedan.

Problemet är att om etiketten inte är fullt kopplad till den underliggande datan i affärssystemet eller spårbarhetslösningen, så finns risken att informationen och produkten börjar leva lite olika liv.

Och just där brukar också den största förbättringspotentialen finnas. När märkning, artikeldata och affärssystem börjar arbeta tillsammans blir det betydligt enklare att låta informationen följa produkten genom hela kedjan – utan att någon behöver jaga rätt uppgifter i efterhand.

En sammankoppling av märkning och spårbarhet

De nya fiskerikontrollreglerna innebär i praktiken ett tydligt skifte. Spårbarheten för fisk och seafood inom EU går från att ofta vara delvis manuell och dokumentbaserad till att behöva vara betydligt mer digital, strukturerad och möjlig att följa upp.

För färska och frysta produkter börjar detta gälla redan 10 januari 2026, medan vissa andra produktkategorier omfattas av ytterligare krav längre fram. Importörer behöver använda systemet CATCH, och företag genom hela leveranskedjan måste kunna bevara och föra vidare korrekt lot- och fångstinformation.

För tillverkare och distributörer i Sverige innebär detta att märkning och spårbarhet blir ännu mer sammankopplade.

Märkningen är den synliga länken till den fysiska produkten – etiketten på lådan, förpackningen eller pallen. Spårbarheten är samtidigt den digitala ryggraden som gör att informationen bakom etiketten går att följa, kontrollera och dela vidare.

När dessa två delar fungerar tillsammans blir det betydligt enklare att hålla ordning på produktflöden, uppfylla regulatoriska krav och snabbt kunna agera om något skulle behöva spåras bakåt i kedjan.

Företag som redan nu ser över sina processer för datainsamling, artikelinformation, lothantering och integrerad märkning kommer därför att stå bättre rustade inför de nya kraven – både ur ett regulatoriskt och affärsmässigt perspektiv.